mariasilvia

Äntligen på väg. Resan är planerad sedan länge och jag ser fram mot träffen.

Vi har mailväxlat ett par år och tycker båda två att nu är det dags att träffas IRL.

      Jag använder mitt lilla plan ända fram eftersom Pia, (ja hon heter så) bor otillgängligt. Pia har skickat bilder på sitt hus och omgivning. Det är ett litet hus med omgivande fält och skog. Mitt plan är ultralätt och kan landa bara det finns fält med platt mark. I lastutrymmet har jag packat min specialmat och kläder för besöket i hennes land. Jag har läst av klimat och väderförhållande för tidpunkten och valt min ankomst till senvåren. Vädret är då soligt och varmt.

      Resan har tagit lång tid men alla mina instrument har fungerat ypperligt. Ett par stopp har jag gjort för att tanka planet och serva instrumenten. Annars kan jag sova i planet med autopiloten påsatt. Reservbränsle kan min egna fiffiga uppfinning producera av oljefrö.

      När jag närmar mig Pias land väljer jag att flyga i fria luftrum. Detta tar längre tid men jag slipper vara beroende av flygledartorn och trängsel med övrig trafik. Det är nu jag går in i radarskugga och snart ser jag Pias hus. Jag har meddelat henne tidpunkt för min ankomst och den stämmer exakt när jag landar på det lilla fältet bredvid hennes hus.

      Jag fäller ut stegen och klättrar ut. Pia kommer ut på gården och vinkar.

Hon har långt blont hår och är mycket längre än jag. Det skall verkligen bli roligt att träffa henne.  Jag går fram emot henne och slår ut armarna för att hälsa.

"Hej Pia"

      "Aaaaaaa". Pia skriker hjärtskärande och segnar till marken

      Jag går fram till henne. Hon är medvetslös men pulsen slår oregelbundet.

Det går inte att skaka liv i henne. Hon bor ensam och det är långt till grannar men en smal landsväg går förbi hennes hus. Jag letar i min lilla dator efter landets larmnummer och slår112. Jag har tränat språket och kan anmäla olyckan och plats till räddningspersonalen.

      Jag förstår att jag inte kan stanna utan återvänder till min farkost och avlägsnar mig utom synhåll. Räddningspersonalen anländer snart och jag slår på min avlyssningsutrustning. Pia  

verkar vakna till liv och ser sig skrämt omkring. Hennes röst i falsett är panikslagen.

      "Var är den, var är den?"

      "Vilken", frågar den ene av personalen.

      "Rymdvarelsen och planet"

      "Det finns ingen här" säger båda med en mun och ser på varandra.

      "Det var en här nyss." Pia verkar svimma igen.

      "Bäst vi ger henne en lugnande spruta".

Jag startar mot min hemplanet, jag kan ändå inget göra för Pia.

©Maria Silvia

Morgonen verkade olyckbådande lugn. Artur drack sitt kaffe med lite smält ost och skar en bit av det torkade renköttet.

Som varje morgon gick han sedan ut till familjens renar. På långt håll hörde han renarnas skri.

Han undrade vad som stod på.

När han kom närmare såg han den lilla renkalven ligga utsträckt på marken. En blodstrimma bredde ut sig längs en centimeterlång reva i halsen och en blodstrimma bredde ut sig längs halsen. Artur sjönk på knä, den lilla kalven var redan kall och stel. Var detta järvens verk? Han förbannade järven som nu åter kommit in som ett hot i tillvaron. Järven som lömskt smög sig på sitt byte för att sedan dricka dess blod. Han var ändå tacksam att den nöjt sig med en kalv. Han gick till sin far för att berätta det inträffade och man samlades för att rådslå. Kanske var det en engångshändelse.

Nästa morgon var det lugnt

Tre dagar senare väcktes han av ett förfärligt skriande. Han slängde på sig kläderna och rusade ut. Hundarna skällde och han fann två renar ligga på marken med centimeterlånga revor i halsen. Nu var det allvar. Familjerådet samlades och man beslöt att hålla vakt. Knivar slipades och bössorna laddades.

©Maria Silvia

Det är sent på måndagseftermiddagen när jag stiger av bussen i Byn. Väskan är tung men rymmer det mesta av mina saker. Resten kommer senare.

Ingen möter mig men det har jag inte väntat heller. Jag kontrollerar lappen med mina anteckningar. Fru Jonsson, ja hon heter så änkan som jag hyrt friggeboden av ett halvår. När bussen åkt tar jag in på skogsvägen som leder från vägen. En kilometer in i den glesa tallskogen med fält skymtande på vänster hand. Bönderna tröskar i kvällssolen. Fälten ryker och det doftar sensommar. Jag anar kantareller i skogen där björkdungarna tar vid.

Jag kommer fram till en gul villa i skogsbrynet. Nedanför skymtar en damm med näckrosor. Här skall det vara och jag ställer ner väskan. Villan är tämligen stor med uthus på varje sida. Friggeboden är modell större, ja ett litet gårdshus. Jag knackar på ytterdörren.

© Maria Silvia