mariasilvia

Berlin brusade emot oss när vi anlände på kvällen valborgsmässoafton. Tio konstintresserade tjejer med fullspäckat program. Varmt och fullt med grönska och utslagna blommor och det var 20 år sedan jag var i Berlin förra gången. Innan murens fall!

      Först gällde att ta sig till vandrarhemmet med all packning. Pendeltåget från flygplatsen stannade inte långt ifrån. Skyltar som Spandau skymtade förbi och lade sordin på stämningen.

Jag fick dela rum med fem av de andra men snart gick vi ut för att äta. Fantasin räckte bara till en italiensk restaurang. Mätta vandrade vi åter och kröp trötta ner i våra sängar.

      Nästa morgon utnyttjades duscharna i korridoren och sedan intogs frukosten i matsalen. Kartor studerades varefter vi vandrade till C/O Berlin-samtida fotomuseum där vi spenderade ett par timmar för att se på en stor fotoutställning av Annie Leibowitz.

      Lunch intogs på ännu en italiensk restaurang och vi flanerade runt i sta´n som var fullspäckad med turister. Många poliser och polisfordon var samlade eftersom demonstrationer lockade till konfrontationer och upplopp. Eftermiddagskaffe intogs på "innergården" vid Sony Center, en skapelse i stål och glas. Vi flanerade ytterligare på asfalt och betong mellan parker och genom gator kantade av gamla byggnader och modern arkitektur. Stilfullt ordnade sida vid sida. I  "Östberlin" hade sanerats och restaurerats. Besök vid rester av rester av Muren och "Check Point Charlie ingick förstås i programmet.

      Galleri Nordenhake (en svensk gallerist) var ett annat besöksmål med utställningar i flera våningar. Nutids- och samtidskonst i en skön blandning. Läskigast var ett absolut tomt rum där borrar plötsligt kom ner genom taket.

      På kvällen intogs middagen på skilda håll. I mitt sällskap åt vi bl.a. en wienersnitzel med vit sparris (specialititet).

Lördag förmiddag ägnades åt en specialvisning hos Boros (konstintresserad miljonär). Utställningslokalen var en "bunker" med endast små gluggar. Boros har byggt ett pentyhouse -modell större- och inrett ett hem åt sig där. Bunkern är ritad av Albert Speer och byggdes under andra världskriget för att fungera som skyddsrum för höga militärer och andra viktiga personer. I bunkern  hade herr Boros ställt i ordning 80 celler för visning av sina inköpta konstverk. Här kan verkligen tala om samtidskonst. Allt från silverfärgade halmbalar, en patient i en sjuksäng(docka!), en vitmålad höskrinda, neonskyltar, en fantastisk ljuskrona med spegelreflexer osv.

..och vandrade gjorde vi i monumentet till minne av förintelsen. Det består av2711 betongpelare i olika höjder med smala stensatta stigar emellan.

      Efter lunch följde jag med ett par kompisar på en guidad bussrundtur för att se alla highligths från toppen av bussen. G förhandlade sig till seniorrabatt á 3 euro. Några nya objekt och några vi redan sett till fots passerades. Äntligen återsåg jag Sommerfuel av Moore. Guiden beklagade sig hela tiden över alla byggnader som blivit bombade under kriget!

      Vi hann även med en ljudinstallation på Hamburger Bahnhof - museet för samtidskonst.

Musik, berättelse, röster och ljud från 98 högtalare var en stark upplevelse.

På kvällen samlades alla för avskedsmiddag på en liten! restaurang med god mat bl.a. lammskuldra och potatisgratäng. Kocken gjorde sitt allra bästa men med 10 gäster fick vi vänta en bra stund.

Söndag sista dagen hann jag och en kompis med en båttur med platser från såväl gamla som nya Berlin. På grund av att guidningen endast var på tyska fick vi en liten rabatt. Återigen imponerades vi av den moderna arkitekturen i metall, glas och sten. Strandkanterna var skodda med rött tegel och ovanför växte kortklippta täta buskar. Effektfullt.

      Tid för avfärd och många skavsår senare landade vi söndageftermiddag på Arlanda.

En stor-liten-stor stad. Låga hus i kärnan drygt  200 000 inv. Lite högre hus i ytterområden drygt

600 000 inv. God mat, slotts- och vingårdsbesök. Ett på en storindustriell firma med många hektar och
anställda och det andra på ett familjeföretag, Båda slott men det familjedrivna var det personligaste
med patronne som hälsade och frun som höll vinprovning och introduktionen. Sonen verkade ha övertagit
"jobbet" och barnbarnens gungor hängde i slottsparken. 

Byggnader från 0- till 2000-talet och gågator av kakel. Strandpromenad (Europas längsta) vid floden Garonne.

Tryggt att gå hem på natten. Varje hus verkade ha adopterat en uteliggare medan det på de fina gågatorna
huserade rena och "välklädda" men hungriga magra tiggare.

Te kostade 35 (visserligen i vävd linnepåse, vad gör man inte för att hålla skrönan om tepåsens uppkomst
levande) och espresso ca 16. Vin gudomligt, gott och relativt billigt.

Söndagsmorgon: marknad i hamnen med champagne, ostron (inte jag!), oplockad vildfågel, kött, ostar,
jätteräkor, pilgrimsmusslor och crepe. Apropå pilgrimsmusslor åt jag Nage de Saint Jacques, som
betydde simmande pilgrimsmusslor. (Översatt blev det pilgrimsmusslor i gräddsås med ris).

Handla Javisst. Märkesaffärer så långt ögat nådde (nämnda köpgata

//MS

När jag nyss fick min plånbok stulen, kom jag ihåg en resa till Rom på sjuttiotalet.

I sällskapet varnades vi av reseledare och guider och i broschyrer för ficktjuvar. Rom var ficktjuvarnas paradis på jorden. Bussar, tåg, parker, varuhus och torg, ingenstans gick man säker. De flesta i sällskapet höll hårt i väskor och plånböcker och klarade sig helskinnade.

Det gjorde dock inte kvinnan som bar pärlhalsband och dyrbar krokodilskinnsväska.

En dag promenerar hon på en stor affärsgata i Rom med väskan dinglande i handen. Plötsligt känner hon hur någon rycker tag i hennes väska. Det är två killar på moped som far upp bredvid henne och försöker rycka väskan. Hon vägrar emellertid släppa taget och mopedkillarna ökar farten, varvid hon kastas i marken och släpas några tiotal meter innan killarna ger upp. Mörbultad reser hon sig upp och finner att ingenting är brutet. Kläderna hänger i trasor men väskan finns kvar.

Därefter ställer hon stegen till polisstationen för att anmäla händelsen. Vänligt mottagen får hon sitta och vänta på sin tur. Polismannen tar sig god tid och rapporten fylls noggrant i. Trött och värkbruten vill hon nu bara hem till hotellet men då tar polismannen fram ett nytt papper och skriver samma rapport igen. Som inte detta var nog så upprepas proceduren en tredje gång.

Väl åter till hotellet tas hon emot av hotellpersonalen. Våningsstäderskan tappar upp ett varmt bad, häller upp en whisky (visserligen hennes egen) och bäddar sedan ner henne.

© Maria Silvia