mariasilvia

 Regndiset   l

                                   ligger över dalen

 Människorna gömmer sig i sina hus

 dricker kaffe med mjölk och surfar sig genom atmosfären

 En och annan sitter och sms: ar till sin älskade

 Jag låter mina fåglar flyga

Regntunga moln över dalen,

 men uppe på kullen

 där jag är

 sover fjärilarna sin mjuka sömn medans

 skatorna letar föda

 Träden bildar en skog där många vill vandra,

 men inte just nu

 Inte nu när regnet hänger över dalen

 där skogen befinner sig

sommarsvit

skymningsleende brast du

i sommarnattens vithet, ingen

kom du, genom dunkla skuggors

blåhet strålar i ursprung

där bakom drömmens förtätning

känner jag mitt ansikte

ingen, kom du

© Ari Eskelinen

DET URÅLDRIGA TRÄDET

du lägger

örat mot

det uråldriga trädet

hör legenderna

tala om...

det nedrustade psyket

och dina brustna revben

som skallrar

likt en drömfångare

i den iskalla vinden

© Tommy Thuresson

Mitt Valnötsträd

Längtar efter ett valnötsträd

att fundera under

vaggas av tisslande blad

under trädkronans

skyddande skugga

njuta en rofylld stund

borta från tiden och rummet

höra prasslet från ekorrfötter

hoppande från gren till gren

påhejade av sommarvind

där vill jag somna

och i drömmen lyssna

på trädet som viskar gåtor

om livsformernas

sammanhang.

(c) Karin Dahlin

Läs mera

Tyst minut

Ett rådjur är drunknat

i viken,

strandat vid vassens rör

och kaveldun;

fri sköljes ögats glänta

bort från

sin ängslas sista skall;

svalan flyger lägre nu

klädd i

frack mot regnsvart

sjö,

ristar skygga vingslag

in

i vattnets blanka runa:

Så har en insjö stillnat

i vad en hind förlorat.

© Isabella Mendrix

Så ge mig dina tusen kyssar

fritt efter Catullus, Sång nummer 5 ("da mi basia mille")

kom, låt oss leva, låt oss älska

och strunta i elaka tungor

inte bryr sig solen, den går

obekymrat upp och ned:

och när korta dagen tagit slut

låt oss sova i en evighet

så ge mig dina tusen kyssar

ge mig sedan hundra till

ge mig tusen och ett hundra nya

och åter tusende plus hundra

till sist låt alla kyssar blandas samman

att ingen mer kan räkna summan

att ingen avund kan oss skada

© Christer Larsson (tolkning till svenska) 2004

Läs mera

Bomerang

Livet är en bomerang

emellan, bottenton och toppenklang

emellan, det som är och det som inte borde va´.

För tänk på alla fel man gjort

och tänk på allt som gått som smort

och tänk på det som blev så snett, som man trodde var så bra.

Då är det bra att känna till när man en dag står på topp

att ett tu tre så faller man som i ett störtlopp utan stopp.

Men livet som en fågel är inte särskilt långt och skönt -

Och det är inte lönt, att tänka: Blått och grönt.

För har man fallit ner finns det inget mer än att klättra opp!

.......

©Göran Samuelsson

Läs mera

i vallmons innersta

inne

längst in

i vallmons innersta

lägger jag mitt

lätt blödande hjärta

där bor tröstens

modets

kärlekens gudinnor

lutar mitt liv

mot kronbladets

sammet

leendet kommer

i gryningen

©Catharina Jerbo

Läs mer

Jag drack sommareen blå

Jag gick i blåbärskogen och drack sommarens

blåa sol.

Tunna och spetsiga mjuka blad med sina sågade kanter,

lyckades inte gömma de små

blanksvarta sommarsolarna

från mina sökande ögon.

...

© Margareth Osju

Elden

Jag är på vägen,

Lägerelden har slocknat för länge sedan

Med mina kalla gummistövlar

och en brandgul apelsin

närmar jag mig till ängen där

Det ryker i höet, läpparna svider

de isiga klyftorna släcker min törst

Ensam är jag .

Jag är på vägen

En stor brasa tänder vi

hundratals ark slukas från vårt liv

till och med Livets Bok,

svartnar i lågans makt

Det ryker i pappersarken

sjön svalkar våra brända själar

brisen lägger balsam på våra sår

Två är vi .

© Beatriz Quevedo de Hansen

när jag dör

vill jag bli begravd

i två gravar

i mina vänners hjärtan

och i en kort svart

dikt

Han sitter vid duken

Han sitter försjunken vid duken.

Gryningen förbereder återkomst.

Fiol och harpsikord

vidgar rummet

och lustens gyllene apelsin

upphäver tyngdkraftens

vedertagna norm

där den hänger,

omöjligt skön i sin tyngd,