mariasilvia

Varför fryser inte flingor
när de faller från himlen ner
och täcker marken vit och mjuk
 
Varför fryser inte flingor
när de faller från himlen ner
och frostar björkens gren
 
Varför fryser inte flingor
när de faller från himlen ner
och vinden blåser isigt kall
 
 
Varför fryser inte flingor

Isbelagd blånande fjärd
Fjärran holmar och skär
I bojor den snötäckta bryggan

En kvarglömd badboll lyser röd i aftonsolen
när vi glider på blankis mot främmande strand

©Maria Silvia

Tåg mot Stockholm 6:38 avgick punkligt.
Frukost i Bistron med trevligt sällskap. S-E bjöd på
hembakad sockerkaka.
SJ on time såväl till Stockholm som till Uppsala.

Halkan har lagt sig men det blåser en surkall vind.
Vira in mig en mohairpläd och vänta till våren, när
vindarna smeker varma över strandängar

 

Gråmulen morgon och himlen disig. Nattens regn polerar ishala vägar. Som Bambi .
Nere i stan något bättre men det faller ett tunt regn.

Efter jobbet Anna Karenina på Uppsala stadsteater. En av de tre sista föreställningarna.
Märkligt att denna  pjäs håller än. Den innehåller allt som kärlek, hat, passion, förnedring
och speglar naturligtvis en klass i en annan tid, där mannen var överhuvud och kvinnan
och barnen en ägodel..

Intensivt och dramatiskt spel av de medverkande

En härlig morgon och ett par grader kallt. Gatan isig och hal och gruskornenär lätt glaserade vilket inte underlättar promenaden på gator och trottoarer.Solen skiner från en klar aprikoshimmel och i tallens krona lyser stammen röd.

Hundarna läser dagens nyheter men husse och matte rycker otåligt i kopplet.Från Stadsskogen kommer cyklisterna farande och det ser stundtals lite farligt ut,men vana från den gångna vintern håller cykeln på rätt köl.

Från ändhållplatsen är det sällan någon med. Längs vägen stiger några resenärer på.Jag stiger av nere i stan och promenerar till jobbet.

 

Ensam i finrummet

Genom Uppsalas nya finrum
strömmar Fyrisån
långmatta i grågrönt
kantad med träbrunt
vassgrönt
ölburksblått
andbroderad
vindskrynklad
vi vet det vi vet det
skriker Hildebrands kajor
när du tänker
att kärleken
kan vara omöjlig
utom i skuggan
av svarta vingar
du går söderut
från Haglunds bro
till Vindbron
på åns västra sida
den gamla andans salonger
har fått nytt möblemang
golven renoverade
smyckade
lackade med löften
om framtid
men du
känner framtiden rinna
mellan dia fingrar
förgäves söker du
ett kärl
att samla den i
men kajorna ropar
vi vet det vi vet det
och följer dig
med sin svärta
där du går
genom stadens finrum
ensam, alltid
ensam
©Lena Köster Bergman