mariasilvia

Mat är terapi.

För några år sedan följde jag utvecklingen på ett äldreboende.

I starten lagades maten på avdelningen. Gästerna deltog i matlagningen,

efter förmåga. Det kunde röra sig om att delge egna recept, potatiskalning,

dukning eller bara sitta i köket och känna dofterna. Menyerna var varierade

men med tonvikt på husmanskost. Ambitioner saknades dock inte att lägga

in nya rätter med tanke på de nya svenskarnas matkulturer.

På sin födelsedag fick man önska sig en favoriträtt och alla medgäster fick förstås

också denna rätt.

Det var en sann glädje att se hur gästerna lyste upp när kalvdans, hemgjort rotmos med

fläsklägg, ärtsoppa och pannkakor, kalops, fiskgratäng eller panerad fisk serverades.

Diskussionerna gick höga om olika kryddningar och smakminnen berättades.

Här handlade det minsann inte om färdigköpta fiskpinnar.

I rationaliseringens tecken följde sedan år av matleveranser från storkök i en eller annan regi. Om jag minns rätt levererades maten ett par gånger i veckan och alltså inte varje dag.

Det var inget fel på maten  Näringsriktig var den också.

Men dess terapeutiska verkan för gästernas välbefinnande saknades.

/Maria Silvia