mariasilvia

När jag är övertygad,    
om att nattens tysta mörker har kommit    
och huset har lagt sig till ro    
går jag runt och släcker alla lampor    
tänder ett stearinljus och sätter mig i min lilla vrå    
frusen inombords drar jag täcket över mig.    

När jag är övertygad,    
om att ingen ser mig, lyssnar jag på sånger    
som väcker för många gamla minnen    
och låter masken falla som döljer mina hemligheter,    
medan jag försöker lite tafatt att omfamna mig själv    
när smärtan inombords gör som mest ont.    


När jag är övertygad,    
om att ingen kan störa mig i min ensamhet,    
blundar jag och saknar någon vid min sida    
och känner en skärande smärta av saknad.    
Jag lutar mig framåt och kramar om mig själv    
och försöker andas bort den ihållande tomheten.    


När jag är övertygad att ingen kan se mig,    
gråter jag tyst för att inte väcka någon    
och försöker hålla om mig i min förtvivlan    
medan smärtan river inombords.    

När jag är övertygad,    
om att ingen tar mig på bar gärning,    
somnar jag utmattad och ensam på min soffa    
och vaknar mitt i natten darrande av köld.    

När jag är övertygad att ingen ser mig,    
ligger jag klarvaken med trötthetens armar om halsen    
vrider mig oroligt i sängen, timme efter timme    
frusen inombords och inväntar gryningens första ljus.    
©Margareth Osju    
2006